Grums har under de senaste åren blivit ett lag att räkna med i den västra hockeyettan. De två senaste åren har man lyckats kvalificera sig för spel i allettan och tipsen håller det inte för omöjligt att man gör det också en tredje säsong. Jag satte mig och kollade på deras möte mot Vimmerby för att se hur det ser ut för dom spelmässigt, och visst kommer man känna igen Grums också i år.
Grums framgång bygger inte på något flärdfullt och snyggt spel där man spelar ut motståndarna, snarare tvärtom. Det går ut på att spela tight i egen zon, näst intill ett boxplayspel, för att sedan slå om på blixtsnabba kontringar eller att utnyttja motståndarnas misstag för att snabbt slå till och göra mål. Några längre anfall är det ytterst sällsynt att Grums etablerar, nyckelordet är snabbt, lite som klassisk ”Drillofotboll”. Ni kommer ihåg den norske förbundskaptenen i fotboll som byggde hela sin filosofi på att har man inte gjort mål inom tre passningar från att man erövrade bollen kunde man lika gärna ge bort den.
Det tighta försvarsspelet som alltså blivit värmlandslagets signum kunde man tydligt känna igen mot Vimmerby. Vimmerby hade pucken 90% av tiden i den första perioden, men Grums kändes nöjda med att bevaka insida och låta Vimmerbyspelarna spela runt så länge de inte var i några farliga ytor. Trots att Vimmerby gjorde två powerplaymål, så hetsade man inte upp sig och började jaga, utan höll sig lugnt i sin box medan Vimmerby spelade runt, runt. Grumsanfallen var få och tandlösa, den enda kedjan som sporadiskt kunde lyfta upp spelet var den första kedjan med Pelle Hedlund, Johan Mörnsjö och Philip Karlsson. Grums avvaktade misstag och fick det också. Ett ouppmärksamt Vimmerbyförsvar lämnade Johan Mörnsjö helt ren mitt i slottet och det var den briljante Pelle Hedlund inte sen att utnyttja, pass på bladet och 2-1 var ett faktum. Orättvist sett till spelet javisst, men så typiskt Grums. De utnyttjar ens misstag snabbt och obönhörligt.
Detsamma var fallet i den andra perioden. Vimmerby snurrar i anfallszonen men har förtvivlat svårt att komma fram till några vettiga avslutslägen mot köttmuren, och så begår hemmalaget ett misstag och tappar pucken i egen zon och 2-2 är ett faktum (Filip Nilsson målskytt) efter en dryg kvart. 2-3 är istället en spelvändning, det andra sättet Grums gillar att göra mål på. Ett snabbt uppspel ger en två mot tvåa och passiva Vimmerbybackar ger bra skottläge till Grumsledning (Robin Johannesson?). Efter det replikerar Vimmerby tämligen omgående genom att göra det man måste göra för att rubba den solida Grumsbussen framför mål, nämligen med mängder av inåkningar och platsskiftningar.
Den tredje perioden blir den spelmässigt jämnaste med väldigt få målchanser, utan mest hafsigt spel och felpassningar i mittzonen. Närmast är faktiskt Grums, en spelvändning ger friläge och skott i stolpen. Att Grums sedan vinner i sudden är också typiskt, de har inte många chanser men när de väl får dom är de rätt vassa då man inte möter någon köttmur efter långa anfall. Nykomlingen Robert Tellberg avgör snyggt med en backhand i krysset efter en spelvändning och två mot etta.
Sammanfattningsvis så kan vi alltså räkna med ett lika cyniskt spelande Grums också i år. Ett Grums som invaggar en i känslan av att det går enkelt där man får ha mycket puck, men som man verkligen måste dra upp tempot och ta obekväma vägar för att skapa något emot. Och man får framför allt inte bjuda på spelvändningar och misstag, för då hugger dom direkt!
Vimmerby då? Jo ett skridskostarkt och trevligt spelande lag som byggde mycket av sitt spel på platsväxlingar och pass in i mitten. Ett lurigt lag att möta som kommer skapa mycket målchanser med den idén. Är det något jag saknade i matchen så var det kanske tyngden framför motståndarmålet. Martin Svedberg hade ofta fri sikt på skotten.
