Nu har jag upplevt något jag aldrig jag trodde jag skulle få uppleva!
Kumla är något av hockeyettans bakgård med ett hockeylag som de senaste åren inte gjort mycket väsen av sig och det är ännu mindre väsen på läktarna. Med ett snitt på 197 personer så är det sällan något särskilt tryck på läktarna, ska sanningen fram så är det knappt att den fåtaliga publiken ens orkar klappa händer när det blir mål.
Men så fick jag för mig att kolla på matchen Lindlöven-Kumla, en match som normalt Lindlöven skulle vinna tämligen komfortabelt, men denna gång vann Kumla med klara 1-5. Vad hände där liksom? Gjorde Lindlöven en plattmatch eller hade Wiktor Wänghult en så där överjävlig match som han kan ha ibland? Men så inleder kommentatorn med att säga att det är 17 Kumlabor som är på besök på matchen. Och det visade sig vara något jag aldrig trott jag skulle få uppleva, en riktig Kumlaklack!
Dom var fulla som ägg, dom gapade lika mycket nedlåtande om motståndarna som de stöttade laget, men stöttade laget gjorde de sannerligen med riktiga ramsor och skrålande ungdomshalsar. Och som laget svarade på det! De slängde sig och täckte skott, de delade ut tacklingar så det sjöng om det och de åkte skridskor som gällde det livet. Lindlöven var det skickligare laget med de bättre linjerna i spelet, men vad hjälpte det när Kumlaspelarna krigade om varenda centimeter på isen, när de var beredda att täcka skott med huvudet om det krävdes. De fick med sig varenda lös puck just för att de var beredda att offra allt för den, de fick med sig varenda 50/50-duell för att alternativet att förlora fanns inte. Klacken lyfte laget till en höjd som de inte skulle kunna nå på egen hand och det var vackert att se! Där ser man vad en klack kan göra, där ser man vad en inramning betyder. Efter matchen var Kumlaspelarna näst intill tårögda av lycka när de tackade sina tillresta supportrar. Tack Kumlaklacken för att ni gav mig en påminnelse om varför vi supportrar är viktiga!
