Jag satte mig och tittade på ett toppmöte i den västra ettan idag då Dalen begav sig till Lindesberg för att ta sig an Lindlöven, ett Lindlöven som igår gjorde klart med meriterade backen Joakim Lilliehöök. Lindlöven har ju annars haft en väldigt tunn backsida men med Lilliehöök har man fått in ett bra komplement till de offensiva backarna man har.
Utöver Lillehöök och hur Lindlövens backsida såg ut så var jag givetvis också nyfiken på Dalen. Jag har sett dom en match i början av säsongen, men då tyckte jag inte det var mycket som pekade ut dom som det topplag dom har blivit. Och det jag fick se denna match var ett helt annat lag. Ett lag fullpumpat med självförtroende som gick på rus som om de vore fullpumpade med adrenalin från första skridskoskäret. Lindlöven hade fullt upp, speciellt som de drabbades av några utvisningar. Dalens långa uppspel skar flera gånger som en kniv genom ett Lindlöven som var dåliga på att vrida på huvudet, och det gav både frilägen och två mot ettor, och det var på en två mot etta som Adam Hirsch spräckte målnollan efter fint växelspel med Neubauer. Hela laget såg ut som sprinters som bara for fram och tokcheckade näst intill.
Sjukan att inte vrida på huvudet upprepade sig också i inledningen av den andra när Oscar Josefsson fick en lång passning på offensiv blå och en halv zons försprång på siste back. Avslutet satt kliniskt i plockhandskrysset och 0-2 var ett faktum. Men precis som hos en sprinter så är inte orken oändlig. I den andra perioden så var det inte samma sprutt i benen och Lindlöven kunde äta sig in i matchen och ta över den. Några riktigt heta målchanser hade man dock svårt för att skapa, man hade på tok för lite trafik in på kassen och skotten dröjde också alldeles för länge. Därför kändes det nästan farligare de få gånger Dalen gick till attack. Speciellt då genom kedjan med Hirsch, Larsson och Neubauer, som var den kedja som bäst orkade hålla uppe farten.
I den sista inledde Lindlöven lite mer bestämt, med bättre tryck och mer folk in på kassen. Lindlövens förstakedja med Semjonov, Kovalonok och Toolanen var riktigt bra och var också framme och hade några bra lägen att reducera, men Oscar Malm i Dalenkassen var följsam och kunde avvärja. Kedjan matchades hårt tillsammans med backarna David Berg och Joakim Lilliehöök och på slutet tappade de lite kraft och Dalen kunde lyfta upp spelet. På slutet fick Lindlöven ett gyllene läge då man fick spela powerplay med 1½ minut kvar drygt, men konstigt nog tog inte ens Lindlöventränaren Jonas Dufåker ut målvakten och hemmalaget lyckades aldrig spräcka Malms nolla.
Dalens resa i år påminner om Halmstads förra säsongen. Otippade men med några segrar i ryggen så har man verkligen fått ett självförtroende som gjort att man lyft sig rejält. Det är ett helt annat Dalen nu jämfört med förra säsongen, ja bara jämfört med för några veckor sedan. De sena nyförvärven Jakob Stridsberg och Jesper Thörnberg har också gett lagen en spets och bredd som man inte hade förra säsongen, spets kan också sägas om Adam Hirsch och Henrik Neubauer.
Lilliehöök då? Tämligen osynlig, den gången han utmärkte sig var när han själv åkte på en redig propp och fick åka och byta.
Till sist: Häromdagen så skickade Nybro hem sin transatlant, frågan är när Lindlövens transatlant får göra samma resa? Joey Strada tillförde ingenting mer än tappade puckar och förlorade närkamper.
