Då kör vi blogginlägg nr 2.
Väldigt trevligt med all positiv respons på första blogginlägget.
För att kort återkoppla till första inlägget och de ”nya” direktiven som då ALLSVENSKAN har valt jobba lite hårdare efter.
Detta gäller inte ”vår” serie i ettan, där är alla redan så snälla o beskedliga och gör precis så som domarna säger! 😉
Och det gäller inte heller i SHL, där får spelaren så mycket böter när dom blir avstängda att dom inte vågar vara dumma.
OBS…lite ironi… självklart gäller dessa regler ALLA serier, men Allsvenskan valde att sätta ner foten efter ett gäng incidenter som dom inte vart så himla nöjda med.
Men jag fick en fråga kring det där med att skjuta bort pucken efter avblåsning.
Själva grundidén är ju att när det är avblåst, så skall man låta motståndaren vara, lika mycket som man låter pucken vara. Ungefär som dom gör i handboll, blåses det av mot dig, och du har bollen, så lägger spelaren ner bollen där han står 9999 gånger av 10 000 gånger… Så är det inte riktigt i ishockey, utan där vill man gärna ”leka” lite med pucken även efter avblåsning.
Men…i en av matcherna i Allsvenskan så bar det sig inte bättre än att en spelare skickade pucken efter avblåsning, och den susade tydligen ganska nära huvudet på en LD… Och det känns ju inte så värst bra.
Då tycker säkert flera belackaren av dessa direktiv, att lite borde man väl ändå få skjuta bort pucken…
Frågan är då bara, vart drar man gränsen, hur lite är lite?
Hur långt är ett snöre?
Hur brett simmar en bäver?
Återigen, självklart måste vi tillåta känslor, men det är inte många domare som kastar puckar mot spelare när vi blir arga på dem…och det händer vill jag lova, att vi domare också kan bli arga och ha diverse känslor kring olika situationer o spelare.
Men, nu lämnar vi den diskussionen för tillfället.
Hoppas ni förstått att direktiven inte var så svarta och vita som första anblicken verkade påvisa.
I förra inlägget hade jag följande situation ni skulle ta ställning till.
Här finns ju väldigt mycket man skulle kunna använda som argument för att det skall dömas mål, lika många argument för att det inte skall dömas mål.
Men det vi går på i detta fall är att det är backen som gör mest fel, gör fel först.
Backens agerande gör så att anfallaren kommer att åka in i målvakten, och då får backen och hans lag stå för konsekvenserna.
För när det gäller anfallarens agerande, så får vi ju aldrig veta vad han hade gjort OM det inte funnits en försvarande spelare där som ”förde” in anfallaren i målvakten.
För en sak måste vi slå fast, DET ÄR INTE FÖRBJUDET ATT ÅKA IGENOM MÅLOMRÅDET.
I just denna matchen så blev det dömt mål, men jag lovar, beroende på vilken position man har som domare kommer att avgöra väldigt mycket i ett sådant här domslut.
Och även om just denna situationen är hämtad från J20, så förstå hur jävla svårt det kan vara att vara huvuddomare i ettan (och i övrigt också så klart).
I ettan är vi HD ensamma och vi skall tillsammans med våra LD försöka göra så rätt vi bara kan. Detta utan en extra HD eller ännu värre, utan en vän att ringa till och en målkamera att kika på.
Det är därför jag brukar kalla mina två LD för mina målkameror.
Så innan ni kölhalar en domare och kastar denne utför ättestupet efter ett domslut som ni tycker är horribelt, så försök att tänk till lite om problematiken som vi domare ställs inför.
Sedan skall jag förstås inte försvara alla domslut med att det är svårt att döma.
Självklart gör vi misstag som inte borde göras och självklart gör vi ju mer eller mindre bra insatser på isen.
Ja, det händer faktiskt att vi är riktigt dåliga i vissa matcher.
Skillnaden är ju att när en spelare är dålig, så kan denne petas och sättas på bänken, det är ju lite svårt att sätta en domare på bänken och fortsätta matchen utan domare.
Men nog skall ni veta att man ett antal gånger känt att, va fan, jag gör ju inget rätt idag, det är ju lika bra att jag byter om och åker hem.
Men så fungerar det ju inte, och det är en väldigt stor del av just dessa matcher som fyller en domares ryggsäck under en domares karriär.
Nu är jag absolut inte intresserad utav att placera oss domare med stora offerkoftor och förklara hur himla synd det är om oss och hur himla svårt det är att döma.
Så läs fortsättningen utan att tänk offerkofta, bara läs och ”njut” J
Läste i dagarna i Hockeynews.se en intervju med Bröderna Abbott i Rögle. En del av intervjun handlar om vilken tuff start Rögle fick under deras andra år som tränare/sportchef, med många förluster och när det blåste rejält runt laget.
Cam Abbott berättar då att den perioden har format honom till den tränaren han är idag.
Han berättar vidare att han är glad över att ha fått gå igenom den perioden, då den tvingade honom att fundera på hur han fungerade som tränare och att han blivit starkare av den motgången.
Och precis så är det för oss som domare. När vi börja döma, så är vår ryggsäck av erfarenhet av just dömande helt tom. Och vi fyller på den genom åren med diverse kunskap som vi får genom kurser, döma, kika på matcher, prata med kollegor, spelare och tränare mm.mm.
Att en spelare kan gå från tvåan till SHL och Landslaget på 3 år, är ju helt fantastiskt.
Den resan har precis Pontus Näsèn Oskarshamn gjort.
Från Malung i div 2 via Arboga o Vimmerby till Oskarshamn i SHL.
Dessutom debut i Tre Kronor.
En liknande drömresa gjorde även Joel Persson numera i Växjö Lakers, den gick ju även ända till NHL på några få säsonger.
Men, riktigt så är det inte för oss domare, och så skall det inte heller vara.
För vi måste fylla på vår ryggsäck innan vi vandrar uppåt i divisionerna.
Och det kan vi bara göra genom att döma matcher och lära oss av matcherna vi dömer.
Går du på fjälltur med felaktigt packad ryggsäck och går vilse, är det inte alltid så lätt att hamna på rätt spår igen.
Likadant med oss domare, har vi inte ryggsäcken fylld med rätt saker och tillräckligt mycket rutin så är det ganska lätt att gå vilse i en division högre upp.
En del domare som dömer i SHL idag vittnar om att deras resa gick lite för fort, att dom fick avancera lite för snabbt genom de olika divisionerna, dom var inte riktigt klara med den divisionen som dom lämnade.
Därför är det min åsikt, om än högst personliga, att det är jätteviktigt att man som domare får döma många matcher i speciellt div 1, där man då är ensam om att ta beslut (tillsammans med sina LD såklart), men ändå ensam HD.
I div 1 fostras man som domare, och den rutin man får med sig därifrån är grymt viktigt för att klara av att ta steget upp till Allsvenskan och förhoppningsvis till SHL.
I ettan får man stå ”ensam” och ta det där ”hundradelsbeslutet” om det är en utvisning eller inte, om det är en spelare i målgården eller inte. Och en lördagsmatch mellan Nybro vs Kalmar, med 2800 på läktaren, en fredagskväll mellan Skövde vs Mariestad, eller varför inte bara en vanlig onsdag mellan Kallinge vs Mörrum, fullproppade ishallar och ett jävla härligt drag.
Där skall man stå och ensam ta beslut som oftast sedan inte kan tas tillbaks, då gäller det att ha på fötterna.
Nu, är så klart ishallarna inte så värst välfyllda, och det är jättetråkigt ur hur många synvinklar som helts, och en synvinkel som så klart inte ligger högt på dagordningen, är att en full ishall sätter väldigt stor press på en domare/domartrio.
Och det är grymt givande och utvecklande att få döma dessa matcher och få lägga dem i den berömda ryggsäcken.
De domare som ni nu ser i ettan i de olika regionerna är ganska spretiga när det gäller hur välfyllda deras ryggsäckar är. Vissa är ganska nya, vissa har varit med sedan nittonhundrafrösihjäl…
På vissa av domarna så pekar framtids pilen rakt upp, på vissa har karriären nått zenit för ett gäng perioder sedan…
Men i ettan tror jag det är bra med denna blandning, då ettan nog förmodligen är den serie i hockeyn som har störst omsättning av både HD och LD.
Det behövs ungdomlig entusiasm och framåtanda men även de gamla rävarnas rutin som kan vägleda dessa hungriga adepter.
I SHL är nästan alla domare proffs, i Allsvenskan är domarna inte proffs, men med ena benet på väg in mot en proffsliga.
I ettan försöker man skapa och utbilda nya lovande domare, som skall ta steget vidare i sin karriär och på så sätt fylla på både Allsvenskan och SHL med domare.
Precis så som många föreningar jobbar med sina spelare, dom försöker utbilda dem och få dem att vandra vidare till högre serie. Och då går det ju inte att inte ge dessa spelare förtroende även om dom varit mindre bra en match eller två..
Med detta vill jag att ni skall förstå vilken blandning av domare som ni får se i ettan och varför vissa domarinsatser kan skilja sig åt emellanåt.
Och, för att återkoppla till målsituationen som jag skrev om tidigt i detta inlägg, så skall ni veta, att när vi domare i syd kikade på denna situation så ville säkert hälften att det skulle vara mål och hälften ville döma bort det.
Med det vill jag återkomma till att vi domare bara är människor, så fast vi får kika på en situation på video, så är det inte alltid så att vi domare har samma åsikt och tycker likadant.
Detta har så klart att göra med att vi är människor och att man då tänker/tycker olika, och även hur många liter erfarenhet man har i sin domarryggsäck spelar stor roll i sådana åsikter.
För ett sådant här beslut är inte svart eller vitt som en offside kan vara. Vid en offside så är antingen pucken eller spelaren först över blå, och då är det ju ganska mycket svart eller vitt om det är offside eller inte.
Men alla dessa bedömningar vid spelsituationer med mera som skall göras, görs beroende på den ryggsäck man har med sig, vilket gör att man lärt sig vart man skall kika på, att man läser spelet på olika sätt och erfarenheter av liknande situationer från tidigare matcher.
För ofta får man höra att vi domare dömer så himla olika och håller så olika nivåer.
Självklart vore ju drömmen om alla domare var robotar och dömde exakt likadant, hela tiden, varje match… eller vore det verkligen det? Jag tycker nog det skulle ta bort en del av charmen i matcherna.
Klart som fanken är ju att vi domare vill likrikta oss och döma efter samma regelbok och göra så att spelare och fans, och självfallet vi själva också hittar en linje som alla kan känna igen sig i och vilket gör att vi domare uppfattas som rättvisa.
Men kom ihåg, återigen…vi är bara människor…
Och när vi ändå pratar om människor, jag kan till viss del förstå hur fans och ”vanliga” människor, som brinner för ”sitt lag” blir arga och får för sig att skriva ner på diverse sociala medier om saker dom tyckte var dåligt i matchen som deras favoritlag just har spelat.
Allt från en dålig målvakt som släppt in billiga mål, till en coach som aldrig tog den där time-outen, till supervärvningen som ännu en match gick mållös därifrån.
Och så klart, det där jävla Zebran, den randige jäveln som avgjorde även denna match.
Sedan kan man ju alltid fundera på vilket sätt man skriver i dessa sociala medier.
Jag har väldigt ofta fått meddelande efter matcherna och när dessa har varit konstruktiva, om än kritiska mot mig som domare/person, så har jag försök att svara på dessa, just på grund av dem varit konstruktiva.
Däremot, så har jag väldigt svårt för att diverse ledare, spelare, styrelseledamöter går ut och går banans mot domare etc.
Där kan jag tycka att ansvaret mot sporten måste nå hjärnan före fingrarna når tangentbordet.
Där kan jag tycka att man borde vara mer insatt i hur domarbiten fungerar än att man lägger allt ansvar på ”vår” förlust på en domare.
Vi har redan domarbrist i vårt land, och när stjärnspelare eller tränare/sportchefer går ut på sociala medier och sågar domare efter noter, så tror jag inte att den där lilla tjejen eller killen som börjat fundera på att börja döma gör slag i saken efter att ha läst hur deras egna idoler sågar domaren
Det finns en väldigt talande historia i ämnet som jag tycker är klockren:
Två föräldrar kikar på en pojklagsmatch:
Den ena föräldern skriker hela tiden på domaren som själv är i pojklagsåldern, hur jävla dålig domaren är som missar saker hela tiden.
Den andra föräldern frågar då den skrikande föräldern vilket nummer hans pojk har?
Varför vill du veta det får han då till svar?
Jo, jag tänkte skrika på honom om hur jävla dålig han är.
- Men det kan du ju inte göra.
- Det kan jag väl, du skriker ju på min pojk.
- Vilket nummer har din pojk?
- Han har inget nummer, han är domaren….
Som domare måste man vara objektiv, jag kan garantera att alla domare går ut och gör sitt bästa, alla vill ha de bästa matcherna, alla vill ha den sista matchen.
Då går det inte att gå ut och vara dåliga och döma fel med vilje, då får man aldrig den sista matchen, då hoppas jag nästan att man dömt sin sista istället.
Jag brukar säga att i en match står domaren i mitten, bägge lagen/tränarna står på var sin sida om domaren, och lagen/tränarna ser nästan allt som deras eget lag drabbas av, men dom ser inget som deras eget lag gör mot det andra laget.
Och där, mittemellan dessa bägge enögda tränare, så står då domaren och skall sålla och bedöma, ta beslut att antingen fria eller fälla, och göra det så rättvist som möjligt
Sen återigen, beroende på sin ryggsäck, så kan det där domslutet landa lite olika.
Vid domslutet – Mojje Claesson
PS. fick en fråga från Mr Troy som har ett twitterkonto som är både intressant och roligt att läsa, (och det tycker jag fast han sågat mig i minst ett av alla sina inlägg) men då jag inte har tillgång ett eget twitterkonto så återgäldar jag både fråga och svaret här nedan.
Har ni frågor så är ni välkomna att ställa dem direkt till mig eller till kmhockey.se så skall jag försöka svara efter bästa förmåga.
