Jag är väldigt sen på bollen men vill ändå ge lite reflektioner på omgång ett av allettan södra som spelades i söndags. Jag har nu sett tre av matcherna och det finns en del intressanta iakttagelser att göra.
Matcherna jag sett är Nybro-Mariestad, Vimmerby-Skövde samt Mörrum-Huddinge. Matcher man faktiskt kan dra paralleller mellan, för matchbilden var rätt lik i alla tre. En första period där hemmalaget dominerar, följt av en andraperiod med betydligt jämnare spel, och en tredjeperiod som spelmässigt går till gästerna.
Om vi börjar med Mörrum-Huddinge så kan man vid en första anblick tro att Huddinge var det bättre laget i den första perioden, de vann ju den med 2-0. Men siffrorna speglar verkligen inte matchbilden, för det var Mörrum som styrde och ställde och borde ha gjort både ett och två mål, ja kanske till och med tre. Men oskärpa i de avgörande lägena samt en storspelande Sebastian Andersson såg till att hålla Huddingemålet rent från påhälsning. Huddinge var desto effektivare, en spelvändning gav 0-1 och ett av få anfall gav 0-2 efter retur. Mörrum imponerade stort med snabbt passningsspel och fina kombinationer. Det gav sedan utdelning retroaktivt i den andra perioden där man framför allt vid 2-2-målet gör det väldigt snyggt efter en blixtrande snabb omställning. Annars var det faktiskt Huddinge som hade väl så mycket av spelet i andra perioden, och man gör också 2-3 i powerplay efter ett par snabba pass och avslut framför kassen. Just ytan framför kassarna var Huddinge duktiga i. I den tredje perioden är det Huddinge som har greppet, men Mörrum var hela tiden farliga i omställningarna. Kvitteringen kommer dock i powerplay, eller rättare sagt precis efter ett powerplay, där Adam Ingvarsson gör ett mål som påminner lite om Söderlunds i junior-VM, även om han inte hade klubban mellan benen. Sammantaget var dock Mörrum det bättre laget och man vinner sedan rättvist efter straffar. En kanonstart för laxarna och dom lär bli att räkna med i allettan.
Skövdes första period mot Vimmerby var långt ifrån bra. Det såg ut som att man skickat ner juniorlaget, för man var fullständigt utspelade, och hade inte Robin Wallin storspelat kunde Vimmerbys 2-0-ledning varit betydligt större. Men liksom Huddinge spottade man upp sig i den andra perioden, och i den tredje så var man det klart spelförande laget även om Vimmerby försvarade ytan framför eget mål bra. En gång fick de dock ge sig, och givetvis var det storskytten Henrik Thegel som gjorde målet. Thegels kedja med Santesson och Dahné var dom som skapade klart bäst i bortalaget. Vimmerbys seger var dock odiskutabel.
Den tredje och sista matchen jag såg var Nybro-Mariestad. Och likt de två första matcherna var det alltså Nybro som startade matchen klart starkast. Man fick långa anfall och även om alla tre målen var turliga, så är de ändå följden av att de får tryck och slänger in pucken på kassen som då studsade väldigt rätt i den första perioden. Bois lyfte dock upp spelet mer och mer i slutet av den första perioden och låg bara under med en kasse inför den andra. Där spelade Bois betydligt tightare försvarsspel och lät inte Nybro få alls lika många och långa anfall. Istället var det bortalaget som satte hög press på Vikingarna och vann mycket puck i anfallszon. Man hade också ett par fina kvitteringslägen, men kvitteringspucken kom att vänta till tredje periodens femtonde minut, då nyförvärvet Adam Samuelsson hittade rätt (även om det var touch på vägen). Matchen går till sudden och där drar Nybro det längsta strået.
Hur kan det då komma sig att alla tre bortalag gör så svaga förstaperioder men sedan är starkare i tredje? Tittar man på spelschemat så ser man att samtliga tre hemmalag matchat hela vägen in i januari, medan bortalagen haft ett över tre veckor långt speluppehåll. (Även om Mariestad spelat en träningsmatch, men det vet vi ju att det inte är samma sak). Det verkar som att matchuppehållet gav en ringrostighet, men kanske också en fördel i den tredje perioden?
