Innan jul så imponerades och charmades vi av ett fartfyllt och kreativt Troja som mer eller mindre körde över den södra ettan. Spelet kuggade verkligen i och man var mer eller mindre en maskin med fyra formationer som alla utgjorde hot. Men efter jul hostar maskinen ordentligt, idag kom ännu en bekräftelse på det när bottenlaget Skövde vann för första gången sedan 2004 mot Ljungbylaget.
Nu var det inte så att man var utspelade. Nej, detta var en helt jämn match som kunnat sluta hur som helst. Men grejen är den att en match mellan Skövde och Troja ska inte vara jämn. Ett Troja i grundserieform skulle inte låtit Skövde, förvissa heroiskt men ändå, kämpa sig till en seger. Troja har helt andra förutsättningar än ett Skövde som lider av akuta ekonomiska problem och därför inte kan ersätta sina skadade stjärnor med annat än med anonyma J20-lån. Skövdes tre bästa spelare (Thilander, Wallin och Emanuelsson) saknas och ändå så skapade Skövde väl så mycket. Speciellt i den första perioden så spelade Troja helt under isen. Det som tidigare varit ett flyt i anfallsspelet där puckarna hela tiden kom på bladet på spelare i fart, ser nu väldigt otajmat ut med pass på skridskorna eller på öppna ytor där ingen finns hemma. Tidigare sköljde man över motståndarna, nu kommer man i en och en-attacker som är betydligt enklare att försvara sig emot. Det är inte heller första gången Troja gör en dålig förstaperiod, faktum är att man ännu inte vunnit en enda efter sju matcher. Tre oavgjorda och fyra förlorade är inget bra facit. Det håller inte att ge motståndarna momentum i matcherna.
Defensivt så hamnar man också påfallande ofta fel, man lyckas spela fast sig själva i egen zon (hej Tim Bothén!) och har då ingen organisation när motståndarna kan erövra pucken. Skövde hade också några riktigt långa anfall som man inte brukar få mot Troja. De brukar vara så starka i man mot man-spelet att anfallen ganska snabbt ebbar ut, men så ser det inte ut just nu.
Det finns dock ljusglimtar, saker Troja ändå gör bra. En sak man tidigare år har haft problem med är att man är alldeles för rädda för att ta striden framför motståndarnas kasse, så såg det inte ut idag. Man är på plats och får också hugg på en del returer, men man saknade ändå kanske den där riktiga desperationen som krävs för att få in puckarna. Eller är det kanske bara självförtroendet som är lite naggat i kanten och det är därför man inte riktigt ”är där”?
Visst kanske detta bara är ett övergående fenomen. Allting kanske faller på plats när tränare Roger Forsberg kommer tillbaka och Troja blir den kraft som alla räknar med att de ska vara. Men det är inte bara att trycka på en knapp så löser sig allt. Och får man inget lyft så kan man faktiskt till och med missa playoffspel. Vem hade trott det innan allettan?!
