Efter några dagar med hög feber och ingen ork till att skriva är jag nu äntligen feberfri och då börjar också suget efter att skriva väckas till liv. I denna första text efter min skrivpaus så blir det reflektioner om den norra allettan.
I onsdags ägnade jag kvällen åt att titta på toppmötet Surahammar och Hudiksvall. En match där jag äntligen kunde sätta ett tydligare finger på Surahammars storhet. Jag har tidigare gett dom cred för att kunna spela cyniskt, att inse att när motståndarna har initiativet så gäller det att spela tight i egen zon och äga ytan framför egen kasse och sedan bara chippa ut när man får tag i pucken. Allt i väntan på att motståndarna ska tappa ork och initiativ. Jag har också creddat dom för starka spelvändningar. Men när jag såg dom mot Hudiksvall så insåg jag att Surahammar spelar ju Brassefotboll (fast hockey då)! Ni kommer väl ihåg de klassiska Brasilianska landslagen som såg ut att stå still på planen och stå och passa till närmaste spelare som också stod nästan still för att sedan, när motståndarna vaggats in i falsk säkerhet att de har kontroll på världslaget Brasilien, plötsligt explodera i en blixtsnabb passningskombination eller spelvändning till sylvassa anfall när motståndarna tappat fokus och lämnat en yta. Precis så spelade Surahammar mot Hudiksvall. Man spelade långsamt, långsamt, med enkla pass till närmaste spelare för att sedan hugga som kobror när tillfälle gavs. Visserligen hade Hudiksvall merparten av spelet och ledningen med 0-1 efter den första perioden, men det var Gladahammar som skapade de bästa chanserna. Chanser som man sedan utnyttjade betydligt bättre i den andra perioden, just för att motståndarna Hudiksvall flyttade upp laget och satte hårdare press och fick längre anfall. Hudiksvall snurrade rätt friskt med ett Surahammar som mest nöjde sig med att dra ner på tempot och chippa ut. Men när Hudiksvall såg som mest bekväma ut och mest anfallsinriktade så öppnade man också upp ytorna bakåt och vips hade Sura gjort tre raka mål och hade ledningen med 3-1 inför sista. En ledning hemmalaget sedan kunde hålla tämligen komfortabelt i tredje perioden, Hudiksvall försökte och försökte med hittade inte vägarna in på mål mot det cyniskt spelande Surahammar. Men att spela så felfritt som Sura gjorde så länge kräver koncentration, och just den detaljen gjorde att man sedan kom att tappa matchen. För med drygt fem minuter kvar och trötta huvuden, laget spelade på tre kedjor hela matchen, så kom misstagen på rad. 2-3 efter ett försök till dribbling och tappad puck precis vid egen kasse, 3-3 efter att inte har fått ut pucken trots flera bra lägen, och 3-4 efter att hela laget bytt bort sig. 3-5 kom sedan också i tom kasse.
Men Surahammar visade mot kanske hela ettans allra bästa lag, Hudiksvall, att man är på riktigt. Med lite mer fokus/ork så hade man fixat detta! Ett lysande kollektiv där alla tog jobbet, men också med lysande individuell skicklighet i spelare som Lukas Söderlund, Jakob Forslund och Hampus Pettersson. Surahammar är med i toppen för att stanna.
För Hudiksvalls del så blev detta en väldigt nyttig match. Givetvis så får man med sig mycket positivt att kunna vända en match så sent, men också för att inse att man måste vara vaksamma på omställningar mot bättre lag. Det håller inte att checka högt med hela laget när man möter kontringsstarka spelare. Man kan göra det när man möter felvända backar, men inte när motståndarbackarna har tid på sig, då kan spelskickliga backar såra dom.
***
Boden fick äntligen vinna på isen mot Kalix. Med klara siffror dessutom, 5-0. De som tittar på statistiken påpekar säkert att Boden har en vinst tidigare med, men det var via ”wo”, de två matcher som spelats har Kalix vunnit. Det var dessutom Bodens första vinst efter tre raka förluster, den längsta förlustsviten på väldigt länge för topplaget (de har ingen så lång i år eller förra året vad jag kunnat hitta i alla fall). Boden är väldigt ojämna i prestationen, frågan är om man inte påverkas av turbulensen runt klubben? De har ett bra material men får inte ut det riktigt. Dock tycker inte jag att laget har samma spetskvaliteter som förra säsongen. Man har inte fullt ut ersatt spelare med spetskvaliteter som Kristoff Kontos, Sebastian Kaijser, Antti Kauppila och Jake Bolton. Spelare som på egen hand kunde avgöra matcher.
För Kalix del så har man ändå inlett allettan helt ok. Man håller till i mitten av tabellen och borde också sluta där någonstans.
***
Det har lossnat bra för Östersund nu! Efter den tröga inledningen minst sagt med sex raka matcher utan trepoängare, så har man nu fyra stycken på de senaste fem. Bland skalperna finns bland annat såväl Boden som Kalix och senast i onsdags avfärdades Forshaga. Ett Forshaga som verkligheten verkar ha kommit ifatt efter en yster start. 1-5-förlusten mot Östersund var lagets fjärde på de senaste fem matcherna. Nu är man nere på samma poäng som Strömsbro nedanför slutspelsstrecket.
För Östersunds del är det dock inte bara tulipanaros. För idag meddelades det att deras prestigevärvning Edwin Hedberg, med 3 säsonger som ordinarie i KHL och fyra SHL-säsonger i bagaget bland annat, lämnar klubben. Och han gör det med ett facit på 0,2 poäng per match, ett snitt sämre än han hade i både KHL och i SHL. Det kvittar vilka spetsspelare Östersund värvar, det verkar som förgjort att få det att lossna ordentligt offensivt. Frågan är om man inte måste börja ändra lite i spelet, om man nu inte är nöjd med nivån man legat på de senaste åren.
***
Att Kiruna AIF inte skulle räcka till i en alletta förvånar inte mig. De gjorde det kanonbra genom att kvalificera sig för spel i den finare serien och slipper därmed negativ kvalserie, ett klart lyft gentemot förra säsongen alltså, då slutade de näst sist i norra vårettan. I matchen hemma mot Piteå så hängde de med i två perioder, men sedan gasade det betydligt mer rutinerade bortalaget ifrån och kunde vinna komfortabelt med 6-2. Piteå presterar betydligt bättre i allettan än i grundserien, logiskt kanske med tanke på att de tongivande spelarna gjort ett gäng grundseriematcher och den lunk det lär vara för dom. I en alletta blir det en annan tändning och därmed en bättre prestation.
***
Strömsbro hade länge greppet om Borlänge då man ledde med 4-3 hemma i Testebo arena. Dessutom fick man med drygt tio minuter kvar att spela chans att spela 5 mot 4 i fem minuter efter detta i mitt tycke hårt dömda matchstraff. Jag tycker Casper Östberg går på pucken bara och att det mer är en olycklig kollision med Jesper Åhlén Hedenström.
Samtidigt kanske inte Borlänge ska gräma sig alltför mycket över utvisningen, för under de fem minuterna händer detta i ordningsföljd för Borlänges del.
– Två mot etta som Strömsbro med möda reder ut.
– Ny två mot etta som Strömsbro lyckas reda ut.
– Friläge med tripping som ger Borlänge straff.
– Straff av Janohls i stolpen.
– Kvittering till 3-3 direkt efter tekning.
– Vass spelvändning 3 mot 2 men avslut utanför.
– Friläge med 3-4 mål som följd genom Emil Lind.
Man kan dessutom lägga till en solklar holding the stick av en Strömsbrospelare som domaren blundade för och man har ett ruggigt uselt 5 mot 4-spel av Strömsbro. Det är inte första gången heller, laget har nu på elva matcher släppt in fem mål i numerärt överläge! Då man endast gjort fyra mål framåt när man spelat powerplay så är man alltså minus med en man mer! Ska Strömsbro ta sig till slutspel är detta en sak som MÅSTE skärpas till.
För Borlänge var det en mycket viktig seger, vid förlust hade man på allvar varit indraget i streckstriden, nu har man lite luft att gå på.
Till sist ett tack till Oliver Åström och Kalix hockey för bild!
