Tranås kom till match mot Skövde med 13-0 i målskillnad och tre raka segrar. Och när man sedan spelade en glimrande ishockey också i förstaperioden och tog ledningen med 3-0 så trodde nog många Tranåsfans att man drömde. Men det var en dröm Skövde skulle väcka dom från med både buller och bång.
När jag var i bokslukaråldern så läste jag boken ”Varghunden” av Jack London. Den handlar om en varg som blir tam men som sedan hamnar i våldet av en hundhetsare. Alltså en som håller hundar för att slåss mot andra hundar. Varghunden är oslagbar, han sopar banan med allt som han ställs emot. Men så kommer en bulldog till ringen en dag. Varghunden inleder med att snabbt anfalla och bita och bita, men bulldogen ger sig inte. Han kommer vaggande emot gång på gång, och verkar inte berörd av alla bett han får. Men så får till slut bulldogen tag i Varghundens bog, och sedan släpper han inte förrän han bytt grepp hela vägen till strupen och Varghunden är slagen.
Precis så var matchbilden mellan Tranås och Skövde. I den första perioden så dansade Tranås undan och högg och högg mot ett Skövde som hade stora problem med att hänga med i tempot. 3-0 efter 17 minuters spel speglade matchbilden väl så långt. Men så fick Skövde hugg, 1-3 i slutminuten, och sedan släppte de aldrig taget.
Tranås kom sedan aldrig ur greppet, hur de än vände och vred sig så hade de hela tiden Skövdespelare hängande efter sig. Skövde fick ner tempot på Tranås och sedan var de ett lätt byte. För sällan har jag sett ett topplag så klena framför eget mål. Något Skövde givetvis utnyttjade hänsynslöst. De la puck på puck på mål och vann sedan kamperna framför. 2-3 kom som ett brev på posten och det spelade mindre roll att Tranås urtjusigt lyckades göra 2-4 i powerplay, detta var Skövdes match som de aldrig släppte. Man malde ner Tranås, ju längre matchen led desto djupare ner i banan och i slutet stod fem Tranåsare och hängde i en liten box framför eget mål. Och trots det så var det Skövde som vann kamperna framför mål. 3-4 blev 4-4 med två minuter kvar och det var vare sig överraskande eller orättvist att också 5-4-målet kom med exakt en minut kvar att spela. Skövde hade nått Tranås strupe.
Jag har sällan sett en sådan komplett scenförändring i en match, och den är nästan svår att förklara. Men en analys kan vara att Tranås lät framgångarna stiga dom åt huvudet. För faktum är att man började hålla i pucken lite längre, spelare i fart fick aldrig pucken och då kunde Skövde få hugg och erövra puck i anfallszonen gång på gång och bygga långa anfall. När Tranås väl kom ut ur zonen så var de trötta och fick byta. Till och med den i första perioden så lysande förstakedjan i Tranås med bröderna Eklöf och Lukas Isaksson tappade allt eftersom och i slutet återstod mest ensamattacker som enkelt avstyrdes.
Detta var givetvis en styrkedemonstration av Skövde. Att inte ge upp trots att de var utspelade och i 3-0-underläge. Men man har en helt annan trygghet i laget i år, man har ett grundspel som man hela tiden kan luta sig emot och från det kan man sedan bygga ett anfallsspel. Ett anfallsspel som mer handlar om tyngd än om virvlande finess som i Tranås fall, men likväl en offensiv som Tranås inte hade något motmedel mot. Och då framför allt framför mål, där matcher avgörs.
För Tranås del så ser det lysande ut offensivt, men man måste först lära sig spela enkelt, och sedan hur man ska vinna kamperna framför mål. Annars så kommer det inte bli en så lång säsong som alla Taifare hoppas på.
