Vi skulle få se ett nytt Troja i år, ett mer offensivt och anfallsglatt Troja. Men ju längre säsongen gått, desto mer är det det gamla Troja vi ser. Det lag som visserligen inte är så sexiga framåt, men ack så trygga och svårforcerade bakåt. Laget som kväver motståndarna likt en anakonda, de kramar och kramar tills motståndarna till slut inte får luft. Precis så såg det ut idag när Karlskrona besegrades med 4-1 på bortaplan.
Karlskrona kom annars till spel med luft i lungorna. Man försökte sätta fart på spelet och sätta hög press på Troja, och till att börja med så fick inte riktigt Troja fast Karlskronaspelarna. Framför allt var det faktiskt fjärdekedjan med Oscar Hagman, Sebastian Sundlöf och Linus Lööf som störde gästerna. De åkte hela tiden i full fart, de fullföljde tacklingarna och vann därmed kamperna som gav ett tryck som faktiskt också ledde till några målchanser.
Troja var skakade ett tag, och när sedan Karlskrona dessutom tog ledningen, efter att Troja släppte en ovanlig spelvändning, så hoppades många KHK-are på en lyckad kväll. Men ju längre perioden led, desto mer fick anakondan fatt i KHK. I den andra perioden så malde man sakta men tålmodigt ner KHK i egen zon och gjorde två typiska Trojamål. Inte flashiga mål på något vis, utan det enkla: Skott på mål med skymning och retur på ena, och skott med skymning rätt in på andra.
Efter det släppte man aldrig greppet. Karlskrona skapade egentligen inget hett resten av matchen, man fick inte luft någonstans på isen. Ingenstans att hämta fart, ingen yta på isen där man fick tid att titta upp och hitta vettiga spelalternativ. Precis det spel vi känner igen från Troja i alla år. En blixtrande soloprestation av alltid briljanta Emil Ekholm gav 3-1, men sedan hade Trojanerna inga intentioner att göra fler mål, man såg bara till att kväva KHK och det räckte alldeles utmärkt. Sexiga, nya och attraktiva Troja? Not so much. Det var return of Troy, tryggt och tråkigt, men vinnande.
