Tittar man på Trojas och Nybros laguppställningar så vimlar det av offensiv kraft, de har båda fjärdekedja som skulle kunna spela som förstakedja i många andra ettanlag. Men när de ikväll ställdes mot varandra så var reflektionen snarare att det såg förvånansvärt impotent ut, även om Troja till slut vann rättvist med 2-1 (0-0,1-0,1-1).
Jag hade siktet inställt på en gnistrande tillställning mellan två lag som laddat ordentligt under det långa uppehållet. Det fanns liksom inte så mycket att tjäna på att åka med handbromsen åtdragen, lagen är i praktiken redan klara för allettan och nu gällde det att pinka in revir inför framtiden, en alletta och i förlängningen kanske playoff och till och med kvalserie. Det tankesättet verkade det dock bara vara Troja som anammat i inledningen av den första perioden, för då hade de stundtals rätt bra snurr i Nybrozonen. Speciellt svårt blev det dock inte för Robin Johansson i Nybrokassen, för Troja hamnade för mycket på utsida, delvis för att Nybro var starka med att trycka ut Trojanerna, men också för att Troja inte riktigt verkade villiga att ta skitgörat framför mål. Det var så gott som kliniskt rent framför ansiktet på Robin och han såg puckarna hela tiden. Ju längre perioden gick desto mindre tryck blev det också i Trojaspelet, och de lyckades inte hitta tillbaka till det under hela matchen egentligen. Skotten 13-3 speglade matchbilden väl, Troja hade någon bra chans, Nybro ingen.
Om det var tamt under den andra halvan av första perioden så fortsatte det så under den andra. Det var en jämn period där lagen tog ut varandra. När Trojabacken Dennis Fröland, en av få mönsterbrytare i matchen, hittade en yta mitt i Nybrozonen för en gångs skull så kunde han ändå ge Troja ledningen med 1-0. Just att Trojas backar fyllde på lite mer gjorde att Troja ändå kändes lite farligare, men samtidigt gav det Nybro tillfällen till spelvändningar när Trojanerna blev lite väl offensiva, och två spelvändningar till frilägen av Jesse Pelamo var Nybros enda egentliga chanser i andra perioden, men finnen brände båda.
När en annan finne, Eero Savilahti fick ett nytt friläge efter ett dåligt Trojabyte så var han dock effektivare i inledningen av den tredje perioden och det var kvitterat. Efter det hände inte mycket, återigen var det som att lagen åkte med handbromsen åtdragen och det var om sanningen ska fram inte mycket till ordnad hockey. Men en riktig tavla av den normalt så trygge Robin Johansson i Nybromålet gav 2-1 och så länge Troja inte skulle gå bort sig ännu en gång så kändes matchen avgjord. Det var den också. Nybro hade förtvivlat svårt att få något tryck i grejorna, det blev mest dumpar som Troja enkelt kunde vinna och sedan spela sig ur Nybroforecheckingen, och trots att Nybro tog ut målvakten så var det aldrig riktigt nära en kvittering.
Hade man räknat målchanserna i matchen så hade det räckt med ett frimärke för att strecka för det som skapades. För det var förvånansvärt impotent anfallsspel från båda lagen. Jag saknade rakheten, kriget framför kassarna, fysiken i närkamperna och rörligheten i anfallszonen som krävs för att skapa oreda och få till det tryck som krävs för att skapa problem mot stabila motståndarförsvar. Troja hade i alla fall lite mer rörlighet, lite mer delaktighet från samtliga spelare, vilket räckte denna gång. Men speciellt potent såg det inte ut. Dock så imponerade båda lagen defensivt, men det blir svårt att vinna när man bara gör ett (eller två) mål framåt.
Fotocred: Hampus Gliving, Troja
