Det har skrivits om det tidigare många gånger och kommer antagligen skrivas om det minst lika många gånger till. Men jag måste ändå slå in den där (för många av oss) öppna dörren en gång till för att i alla fall göra vad jag kan för att se till att den någon gång också öppnas. För det finns så mycket att vinna på att ha en dörr på glänt, snarare än en kattlucka. Att få alla att se att möjligheter finns och att drömmarna kan blir verklighet. Och då menar jag inte bara för hockeyettanlagen, jag menar för hela det svenska hockeysystemet.
Vad är ishockey? Det enkla svaret är givetvis ett bollspel som bedrivs på is med hjälp av klubba och puck. Men om vi vågar sträcka oss lite längre, ställa oss på tå och se bortom det där enkla och självklara. Om vi väljer att se in i ishockeyns själ och hjärta. Vad ser vi då?
För mig är hockey känslor. Passion. Glädje men också sorg. Spänning givetvis. En samhörighet att samlas kring. En dröm att förverkliga tillsammans med andra med samma dröm. En gemenskap att skratta och jubla med, men också att gråta tillsammans med.
För så är det ju. Glädje kan inte finnas utan sorg. Skratt kan inte finnas utan tårar. Och glädjen känns aldrig lika stark som om man inte först upplevt sorg. Drömmarna är det som föder känslorna, det som får en att känna eufori eller melankoli, det som gör att du fortsätter sträva tillsammans med likasinnade för att en gång få stå där vid målet. Utan drömmar ingen drivkraft, utan drömmar inga känslor, utan drömmar så finns inte hockeyn längre.
Nu åter till den där dörren. För mig är dörren upp i seriesystemet samma sak som drömmen. För det är ju drömmen om avancemang som gör att vi alla ses där i hallen. Som spelare, ledare, funktionär, sponsor eller som supporter. För att få känna den ultimata glädjen av att nå målet efter allt arbete man lagt ner, tillsammans. Eller att i alla fall få ana framgången, bara man kommer riktigt nära så man kunnat ana vad som finns där på andra sidan dörren.
Men ju mindre den där dörren står öppen, desto färre lag får uppleva den där känslan. Av att nå målet, eller i alla fall ana att NÄSTA gång, då jäklar tar vi det där sista lilla steget. Men är dörren stängd med lås och bom, med en liten kattlucka som man kanske kan få ta sig igenom om man övervinner 78 hinder på vägen, hur många kan då få känna lyckan, eller i alla fall ana lyckan och tro på den nästa gång? Hur många orkar fortsätta kämpa om man aldrig får den där livskraften som framgång eller nästan framgång ger? När tristessen och frustrationen är det enda som finns kvar?
Vi behöver alla det där hoppet. Drömmen måste få leva för fler om vi ska ha en levande ishockey. Ju öppnare dörr, ju fler lag som kan få komma ”in i värmen”, desto mer drömmar kommer väckas. Hos mig som supporter. Hos alla ledare och spelare. Hos de där småknattarna som funderar på vad de ska göra med sina liv. Hos föräldrar som ska skjutsa sina små till träningar och matcher många långa och mörka kvällar. Finns den öppna dörren så finns ljuset, och drömmen lever!
Men det är inte bara för att vi ska få ungdomar till sporten som drömmar måste få finnas. Det är inte bara för att alla runt lagen ska kunna se att drömmarna lever. Det är också för att få en ekonomi som fungerar på annan nivå än den allra högsta. För med större utbyte mellan serierna, så kommer inte bara nya lag ner och syresätter serierna, utan med följer också pengar och förståelse. En större förståelse för att alla divisioner har sina problem att tampas med. Och med förståelse så tror jag att man tar bättre och mer genomtänkta beslut för alla. Pengar skulle trilla ner i systemet och vi skulle i slutändan få både bättre bredd och, faktiskt, också en starkare spets. För med en välmående breddverksamhet, så kommer också spetsen att ha föreningar att hämta talanger ifrån. Som bonus skulle man dessutom slippa en massa lag som är livrädda för att ramla ur en serie, då det är så gott som omöjligt att komma upp igen. Win-win-win. Låt drömmarna leva!
