Min kärlek till ishockeyn började en vinterdag på slutet av 1970-talet. Min pappa hade anmält mig till något som hette Bladet Pucken, en hockeyskola som bestod av små serier med lag döpta efter NHL lagen på den tiden. Där och då började min resa på rinken och sedermera utanför rinken på läktaren.
Jag heter Andreas Lennartsson och är uppvuxen i Kristianstad, spelade ishockey i KIK tills jag var 19 år, då satte en olycklig axelskada stopp för mig. Men skadan satte inte stopp för mitt intresse och min kärlek till sporten. Jag och min pappa har tillbringat oräkneliga timmar på läktaren i Kristianstads ishall kollandes hockey. Vi har varit med om framgångar och motgångar, spännande importer i form av transatlanter, finnar och en och annan polack. Väljer inte att skriva alla namn, då jag troligtvis kommer att glömma bort någon. Men det är många fina och duktiga ishockeyspelare som burit KIK-tröjan genom åren, självklart inte enbart vassa importer utan en stor mängd egna produkter som varit tongivande.
I mitten av 90-talet flyttade jag till Kalmar för att studera och har blivit kvar där sedan dess. Självklart har mina besök i ishallen där hemma i Kristianstad blivit färre men följandet av mitt KIK har bestått. En lång tids satsning, ca 10 år, för att ta sig till HA lyckades tillslut. En glädje som var enorm hos både föreningen och hos fansen i nordöstra Skåne. En glädje som varade i ca en handfull säsonger. Jag har sett en del HA matcher på plats, följer på sociala medier och har sett i stort sett övriga matcher på TV. Jag har varit glad över att mitt KIK var där dom var, vet att de under hela mitt liv kämpat med ekonomin, varit tuff konkurrens om sponsorer i staden då handbollslaget som var/är i toppen lockar de stora investerarna, intresset för handbollen är och har varit stort i min barndomsstad, en tuff konkurrenssituation såklart.
Inför förra säsongen kom då en sen tvångsdegradering till HE pga ekonomin, en dag jag minns med fasa. Det andades ändå en positiv vind över föreningen. En bra trupp sattes ihop på kort tid av sportchef Malm och en intressant tränarduo stod i båset. En ny transparent styrelse var på plats med en ordförande som syntes i media och visade att det fanns en tydlig och klar väg tillbaka till HA. Tji fick jag och alla andra. KIK snubblade på mållinjen att ta sig upp igen, plötsligt var det Vimmerby som stod som segrare. Självklart var jag besviken, arg, ledsen och uppgiven som så många andra med KIK hjärta, men när allt hade landat och satt sig lite hos mig tyckte jag nog att det var rätt bra. Skynda långsamt snälla ni, tänkte jag. Ett ungt lag hade inte orkat mentalt i kvalserien, se till att truppen stannar så intakt som möjligt, fyll på med rutin och det kommer och lyckas. Ha koll på ekonomin bara, dök upp i mina tankar med. Det skickades inga signaler, i alla fall inte som jag uppfattade det , om en dålig ekonomi, att det kämpades med att få ihop det förstod alla men ingen var beredd på den chock som skulle komma. Jag började ana lite oråd när KIK inte förlängde med Piva, när sportchef Malm skulle dubbeljobba som assisterande, när ordförande avgick pga tidsbrist. Men skam den som ger sig för sina negativa tankar, jag fick signaler om spelar förlängningar som var klara från föregående trupp, vassa nyförvärv presenterades och jag andades optimism. Men så kom den dagen då allt rasade. Nedflyttade två år i rad, en ekonomi som inte finns, en förening utan ordförande där årsmötet flyttas fram och flyttas fram. En stor smäll i mitt hockeyhjärta, min förening är på väg att ta slut. Hur går det vidare nu? Vad händer? Hur ska man lyckas få ihop en trupp på så kort tid? Står konkursen vid dörren och knackar på? Många frågor med väldigt få svar just nu. Jag tror att konkursen är nära, tror att det bästa kanske vore att börja om i trean, släppa upp de juniorer som finns och blanda upp med lite äldre spelare. Bygg inte nytt i gammalt, det blir inte bra, bygg något stabilare, en solid och fast grund att stå på, skynda långsamt och ta tillvara på alla de gröna och engagerade KIK hjärtan som finns i staden, folk som brinner för klubben, för sporten. Jag har tyvärr lite för långt hem för att kunna engagera mig fysiskt, hade jag fortfarande bott kvar eller av någon anledning flyttat tillbaka hade jag sedan länge knackat på dörren till kansliet och erbjudit dem mina tjänster, stora som små. Men nu är ju verkligheten den att jag bor i Kalmar där jag har KIKs ersättare i HA att titta på och följa, vilket jag gör. Kanske KIK skulle ta en titt på det arbete som Kalmar HC har gjort det senaste decenniet? Satsningen kom i division tre och nu är de där de är.
Snälla älskade KIK, skynda långsamt, bygg nytt, bygg stabilt! För er själva, för alla ungdomar i er verksamhet, för fansen, för sporten.
Tack för mig!
/Andy Lennartsson
