Två träningsmatcher fick bli kvällsunderhållningen så här på fredagskvällen, och det var två rätt olika tillställningar. För matchen Tingsryd-Karlskrona bjöd ändå på rätt bra passningsspel och tempo mellan två lag som hängde ihop, medan Borås-Nyköping bjöd på en sorglig blandning av svaga passningar och mediokert lagspel.
Men vi börjar väl med Tingsryd-Karlskrona, en match jag egentligen inte tänkt se då jag redan sett Karlskrona i två matcher, men då matchen startade en timme innan alla andra så fick det bli så. Samtidigt var det intressant att se Karlskrona igen med tanke på att jag var nyfiken på att se om man skulle få se det tempostarka eller det temposvaga Karlskrona. Ni som läst mina artiklar från matcherna kan säkert dra er till minnes att jag imponerades av deras tempo mot ett tempostarkt Kalmar, men när man senast mötte Halmstad, som gärna drar ner på tempot, så stämde min farhåga att man själva kanske skulle få problem att dra igång tempot. Då borde Karlskrona kanske bättre hitta rätt i kvällens match, då Tingsryd ändå är ett allsvenskt lag med ett högre allsvenskt tempo i sig. Men hur såg det då ut?
I två perioder såg det faktiskt inte alls så bra ut som jag trodde. Visst hade man 2-2, men det var Tingsryd som stod för det tempofyllda, medan Karlskrona agerade passivt och mest fick inrikta sig på att försvara sig. De där snabba omställningarna från Kalmarmatchen såg man inte mycket av. Men så i den tredje perioden, så släppte man lite på defensivtänket, och började istället att själva sätta fart på skridskorna och sätta högre press på Tingsryd. Det gav positiva följdverkningar över hela isen. När man var igång med skridskoåkningen kom man närmare Tingsryd och kunde också understödja varandra bättre. Man fick snabbare stopp på Tingsryds anfall och vann ofta pucken högre upp i banan. Helt plötsligt så var det Karlskrona som styrde och ställde och lika ologiskt som det var att Karlskrona hade 2-2 efter två perioder trots att man var tvåa på det mesta, lika ologiskt var det att Tingsryd vann perioden med 1-0 (eller egentligen 2-0, hur domaren kunde missa det målet är en gåta). Så visst, man går från matchen med en 3-2-förlust, men förhoppningsvis också med lärdomen att man måste släppa bromsen och köra, för då är man ett riktigt bra lag.
***
Jag skrev att Borås-Nyköping var ”en sorglig blandning av svaga passningar och mediokert lagspel” i ingressen, och jag får väl förklara mig lite känner jag. För sanningen är den att Borås såg helt ok ut, de var större, starkare, snabbare, bättre ja allt du kan tänka dig i ordboken som kan beskriva det ena lagets överlägsenhet. Spelare som Anton Davidsson, duon Vincent Reimer-Adrian Dahlén och kedjan med Storm-Eriksson-Netterberg gjorde riktigt bra premiärmatcher. Men så hade de inte mycket till motstånd heller.
För jag har sett många matcher under mina år som bloggare. Men frågan är om jag någonsin sett ett lag med sämre passningsspel än det som Nyköping visade upp i afton. Det var så att mitt kompisgäng som jag spelar innebandy med hade skämt ögonen ur oss om vi presterat på den nivån, och då är vi ändå (mestadels) gamla gubbar utan talang. Passningar på en meter kunde gå 3 meter fel. Och fanns det en motståndare att slå bort en passning på så gjorde man det. Att så konsekvent inte få till två passningar i rad är nästan en bedrift, eller ja det var nästan så att man inte fick fram en passning i rad långa stunder.
Adderar man till det att försvarsspelet mestadels bestod i att stå still i en box framför mål, att press och understöd var obefintligt och att man knappt vann en närkamp på hela matchen, och alla förstår att det var ett under att man förlorade matchen med blott 5-2. Ett under som till stor del förklarades av en storspelande Wagner i Nyköpingskassen. Att de förlorade sin första träningsmatch med 12-1 mot ett J20-lag när Wagner saknades förvånar tyvärr inte.
Nu ÄR Nyköping ett helt nybyggt lag, ett lag med idel (i princip) unga och oprövade spelare, och det ÄR tidigt på säsongen. Men jag tror att många Nyköpingssupportrar är rätt glada över att inget lag ramlar ur ettan efter säsongen, i alla fall efter att ha sett denna match. Det finns att slipa på, om man säger som så…
***
När jag ändå är igång så måste jag få kommentera kommentatorer. Vad viktiga de är. Jag såg igår Huddinge-Tranås som endast hade matchljud, vad trist det blev! Jag tänkte att värre än så här kan det inte bli. Men så såg jag även Tyringe-Växjö J20, som i två perioder sändes helt tyst! Inte ens ishallsljudet fick man, och då blev det ÄNNU sämre. Därför blev jag glad när det helt plötsligt blev kommentator i tredje perioden, och därtill en bra sådan. Han kunde namn, han kändes rätt kunnig och så vågade han stick ut. Min favoritkommentar (som han som om en spelare i egna lag, plus för det!) var när han sa något i stil med: ”Så tar han fram en stor j-a yxa och slår honom i ryggen med!” (eller yxan var en klubba, men var så klockren!).
Omslagsfoto: Leif Svensson, Kristianstad
