Det har under många år varit vanligt att ha importer i sina lag i hockeyettan. Ofta värvas de som tilltänkta spetsar för att vara den där spelaren som kan göra skillnad. Men hur lyckade har de där värvningarna varit egentligen, och har vi sett ett trendbrott i år? Detta är två av flera frågor jag bestämde mig för att grotta mig in i, och jag tror att jag fått en del intressanta svar.
Det är ovanligt mycket svenskt i lagen i år. Kikar man på antalet utespelare med utländska pass de senaste fem åren, sticker årets säsong ut.
Som ni kan se så hade vi en peak säsongen 20/21 då det var covid och många ligor var stängda så utländska spelare sökte sig till Sverige för att få spela. Men annars hade det varit rätt konstant, med en liten nedgång förra säsongen och en tydlig nedgång i år.
Hur kommer det sig då? Jag skulle tro att det är en effekt av att klubbarna har sämre ekonomi i år. Neddragna spelarbudgetar har gett mindre pengar att locka hit spets från andra länder. På två år har antalet importer gått ner från 93 till denna säsongs 51, och då har det ändå anslutit två importer så sent som igår (Sören Dietz Larsen till Tranås och Elias Elomaa till Boden). Visst kan de också ansluta några till, men jag har svårt att tro att trenden med färre importer kommer brytas. Det blir för dyrt helt enkelt.
Men hur mycket färgar då importerna? Ja det är ju svårt att säga utan att sätta någon form av ram för vad en lyckad värvning är. Jag vet att det finns importer som gör ett grymt jobb längre ner i laghierarkin, men i mina ögon så kostar en import för mycket för att inte vara spets i en toppformation. Det är också ofta det klubbarna säger att de är ute efter när de värvar en import, det är kryddan som ska spetsa anrättningen. Och för att vara en riktig spets så satte jag kravet att man ska snitta en poäng per match eller mer för att räknas dit. Hur många lyckades då nå det målet säsong för säsong?
19/20 – 4 av 93=4,3%
20/21 – 17 av 131=13%
21/22 – 12 av 93=12,9%
22/23 – 5 av 93=5,4%
23/24 – 8 av 78=10,3%
24/25 – 4 av 51=7,8%
Som ni kan se så är det väldigt varierande siffror, men tendensen är tydligt, de där riktiga spetsarna är i klar minoritet. I år är det bara fyra spelare som så här långt snittar en poäng per match eller mer:
Christoffer Rasch, Forshaga 1,33 poäng/match – Back som spelat i Sverige i 15 år minst.
Niko Koskinen, fw Borås 1,25 poäng/match – Gör sin andra sejour i Sverige, var en säsong i Vimmerby tidigare.
Niko Lahtinen, fw Visby 1,17 poäng/match – Hade ett högt poängsnitt i Mestis och då brukar man kunna leverera även i ettan.
Teemu Siironen, c Kiruna 1 poäng/match – Går in på sin andra säsong i Kiruna, levererade en poäng/match även förra säsongen.
Vad kan vi då dra för slutsatser? Jo att importer kanske kostar mer än de smakar, och att ska man ändå satsa på en import så kan det vara klokt att göra det med lite mer kända kort än att chansa.
