Idag presenterade serieutredningen hur man tänker sig att ettan ska spelas framöver. Och mitt spontana utryck efter att ha läst förslaget är: Hur tänker man nu?!
Efter flera månaders arbete så kom alltså serieutredningen med sitt förslag hur de tänker sig att ettan ska spelas framöver. I ett uttalande på hockeyettans hemsida så kommenterar Jens Israelsson, ordförande i hockeyettan:
– Det här förslaget ska anpassa en modell som passar ligan och dess klubbar både sportsligt, ekonomiskt och marknadsmässigt.
Uttalandet väcker så många frågor hos mig, låt mig gå igenom det punkt för punkt, och vi börjar med att det första i hans uttalande, det sportsliga.
Hur kan 20 lag och en enda lång serie vara bra sportsligt? Risken är ju minst sagt överhängande att serien kommer att vara avgjord riktigt tidigt, precis som flera av serierna är i år. I år har man dock en nystart vid jul, där alla börjar om på noll och spänningen kan få en nystart. Men om serien är mer eller mindre är avgjord i november med denna modell så finns det inga livlinor i form av omstart, utan då får man finna sig i en intressemässigt död serie hela vägen till slutspelet. Hur är det bra sportsligt? Och med 20 lag så blir det svårt att bygga upp rivaliteter, det blir bara två möten mot sin ärkerival jämfört med potentiella fyra som det är i nuläget. Nu kommer man istället att möta ett helt koppel lag man inte har någon relation till. Än en gång: Hur är det bra sportsligt?
Den stora invändningen är ändå det ekonomiska, punkt två på Israelssons lista. Vi har alla läst om klubbar som befinner sig i ekonomiska trångmål, och det pratas om att kanske mer än hälften av ettanklubbarna just nu befinner sig under kontrollår för licensen. Det är med andra ord inte läge att dra på föreningarna större kostnader i detta läge, vilket dock är precis vad detta förslag innebär. För visst, även i år så tvingas norrlagen åka till Stockholm och vice versa, men endast mot hälften av lagen. Spelar man våretta möter man de fem långväga lag som går till vårettan, spelar man allettan möter man fem långväga allettanlag. Men med detta förslag så möter man SAMTLIGA tio långväga lag, och klagar man på att det blir problem att få ihop till fem långresor redan idag, hur blir det inte då med tio långresor?! Hur kan detta vara en modell som är anpassad ekonomiskt för ligan?!
Till sist marknadsmässigt: Här är det kanske svårast att hitta invändningar. Men samtidigt har jag svårt att se att det ska bygga så många möjligheter också. 99% av sponsringen sker av lokala företag, hur vinner Tyresö/Hanvikens (som exempel) sponsorer exponering genom att Tyresö/Hanviken möter Örnsköldsvik två gånger istället för Hudiksvall (i en allletta) två gånger? Nej även här tycker jag att argumentet faller platt.
Det enda positiva jag kan se med förslaget är att man får möta lite nya lag. Men hur det ska övertrumfa nackdelarna med risken för en död serielunk och betydligt dyrare resekostnade har jag svårt att se. Man kan ju undra hur förankrat detta är hos klubbarna?
