Idag har kmhockey det stora nöjet att presentera en gästkrönika skriven av Elias Ekstrand, journalist och Trojasupporter.
Det finns supportrar som aldrig tycker ens lag är tillräckligt bra. Supportrar som alltid ser glaset som halvtomt. Sen finns det supportrar som alltid slår sig för bröstet över sitt lags förträfflighet. Supportrar som alltid ser det goda i sitt lag. Glaset är alltid halvfullt.
Och emellan dessa två grupper finns det en uppsjö alla sorters personligheter och olika grad av hardcore supportrar. Men en sak har de alla gemensamt; supporterskapet.
Supporterskapet är orubbligt. Det är hugget i sten, oavsett om man är pessimisten eller optimisten. Alla kan vi byta stad, arbetsplats och partner. Vi kan till och med tänka oss byta religion, politisk ståndpunkt och livsstil. Men började vi heja på Tranås 1976 eller random fotbollslag i den brittiska ligan artonhundrafrösihjäl så står det banne mig fast. Att byta lag är för en supporter otänkbart. Det är den största dödssynden.
Men vad är egentligen supporterskap och varför är det så heligt? När jag tänker tillbaka på mitt eget supporterskap kan jag konstatera att det inte direkt finns någon logik bakom det. Det finns ingen koppling till vare sig sporten ishockey eller laget Troja som förklarar att det var där mitt intresse landade. Det enda jag vet är att det var en nyfikenhet på sporten ishockey som sedan förankrades i laget Troja. Men var intresset för sporten från början kom ifrån vet jag inte. Jag har aldrig spelat hockey, ingen i släkten har spelat hockey och det finns ingen hockey i orten där jag växt upp. Samma sak gäller supporterskapet till laget Troja. Min koppling till Ljungby består enbart av att jag råkade födas på förlossningen i Ljungby medan den fortfarande fanns kvar. Supporterskapet ter sig fallit av slump. I övrigt kan mina besök i staden som inte kopplas till just ishockeylaget Troja räknas på en hand.
Men det är väl just det som är supporterskap. När det väl uppkommit står det fast. Oavsett hur supporterskapet uppkommit. Oavsett om det uppkommit för ens anknytning till laget, anknytning till staden laget huserar i eller bara för att man fattade tycke för lagets färger eller klubbmärke.
Laget supporterskapet gäller förändras under supportskapets gång och efter en tid är väl egentligen ingenting likt det lag supporterskapet en gång började gälla. Framgångar kommer och går liksom spelarna, tränare, sportchefer och styrelseledamöter. Serietillhörighet, motstånd och rivaliteter förändras och byts ut. Ja, till och med matchtröjor, klubbmärken och lagnamn förändras. Inte ens en konkurs, eller för den del upprepade konkurser, stoppar supporterskapet. Med en dåres envishet står en supporter fast vid sitt lags färger. Ofta med rent motsägelsefulla argument för varför ens eget lag är det rätta jämfört med konkurrenterna.
Sedan jag personligen såg min första Troja-match finns det bara två saker kvar. Två saker som varit konstanta; klubbmärket och Daniel ”Trucken” Karlsson. Trucken är ett unikt fall för Troja och klubbmärken har förändrats för exempelvis Mariestad, BIK Karlskoga och Växjö Lakers genom åren. Men inte ens för det är deras supportrar mindre hängivna efter ändringarna än de var innan.
Trots att Växjö byte logo och färger står supportrarna kvar. Trots att Bofors byte namn till BIK Karlskoga står supportrarna kvar.
Trots Vita Hästens konkurser står supportrarna kvar.
Och trots att Trucken en dag inte kommer vara en del av Troja längre, så kommer supportrarna stå kvar.
Det är det som är supporterskap. Supporterskapet är unikt. Det finns ingen logik i det och det behöver inte motiveras. Vare sig för sig själv eller för andra.
Supporterskapet är en självklarhet. Alltid. Oavsett vad.
Den trofastheten vill jag hylla!
