Två starka sviter sprack igår när såväl Karlskronas som Borås sju matcher långa segersviter spräcktes. Och det var faktiskt inte något att säga något om, man mötte helt enkelt ett för dagen bättre motstånd. För visst kunde man skönja lite akilleshälar i de båda obesegrade lagen?
Karlskrona har imponerat riktigt mycket de inledande matcherna, där man med sin fart lyckats åka sönder motståndet, och dessutom haft en helt annan rakhet i sitt spel än de senaste säsongernas misslyckanden. Addera dessutom att man varit riktigt stabila defensivt, där man lyckats hålla motståndarna på utsidan och gett målvakten Carl Malmqvist rätt behagliga resor under matcherna, även om han givetvis inlett riktigt starkt han med.
Man inledde också helt ok emot Troja, men ska jag vara riktigt ärlig så var det en rätt trist historia i den första perioden. Jag hade hoppats få se snabba spelvändningar och mycket puckar på mål och kamp framför desamma. Men av det såg man inte mycket, målchanserna lyste så gott som helt med sin frånvaro, istället kändes det som mest en enda lång sargkamp, kamper som Troja vann en stor majoritet av. De kändes flera kilo starkare och kanske också lite hetare. Det gjorde att Troja förde spelet och hade de längre anfallen. Samtidigt hade de betydligt enklare att ta sig igenom mittzonen, medan Karlskrona körde fast gång på gång i Trojas styrspel. Med undantag för Karlskronas klarast lysande stjärna för kvällen, Axel Björnkvist, så fanns det få spelare som hade kraften och farten för att bestiga det berg som Troja satte upp i mittzonen.
Samtidigt så hade Troja också de svårt att skapa chanser. Karlskronas försvarsspel var fokuserat och sorterade situationerna väl, så länge man nu orkade. För ju längre matchen led, desto mer möra började Karlskronaspelarna att se ut, och då kom också de små misstagen. Misstag som Troja är ett för bra lag för att inte kapitalisera på. Det var kanske inte några mål som kom efter långa malande anfall, utan små individuella misstag som kommer när man inte riktigt orkar hålla uppe skärpan. Trojas konsekventa fysiska spel gav till slut utdelning, och att segersiffrorna skrevs till 5-2 var rätt logiskt med tanke på det. Troja imponerade verkligen med ett lag som verkligen checkade in och gjorde jobbet.
***
Matchen mellan Lindlöven och Borås var betydligt mer underhållande, framför allt i den första perioden, trots att matchen kom att sluta med målsnåla 1-0. Och det var Lindlöven som stod för merparten av underhållningen. Laget satte enorm press på ett Borås som verkade överraskade av att hemmalaget spelade så friskt offensivt. Lindlöven har några fina forwards som är riktigt pucktrygga och när de fick gung på Borås så kändes det farligt gång på gång. Borås är ju annars ett otroligt starkt defensivt lag, och trots att de såg ut att vara nere för räkning flera gånger så lyckades de ändå rida ut stormen, delvis tack vara en storspelade Viggo Andrén, men också för att man är så tunga och starka i de bakre leden. Men till slut kom dock 1-0, och efter det så vet jag inte om det var Lindlöven som blev lite passiva, eller om det helt enkelt var så att Borås insåg att vi inte bara kan försvara oss när vi ligger under. För då släppte de lite på säkerhetsbältet och försökte skapa något framåt med. Och visst hade de ett par strålande chanser, men då klev Lindlövenmålvakten Jonathan Frykholm fram och gjorde ett par riktigt vassa räddningar. Samtidigt så tappade aldrig Lindlöven strukturen defensivt, man såg oerhört trygga ut med att ägna sig åt försvarsspel, och därifrån sedan kontraslå. Nej detta var faktiskt en riktigt bra match, där Lindlöven imponerade. Men nog kan jag tycka att Borås borde bjuda till lite mer offensivt!
***
Det spelades också ett toppmöte i den norra ettan, där Sundsvall till slut fick ge sig mot Hudiksvall med 3-1. Jag såg bara de två första perioderna, men så långt stod det 1-1 med mersmak för Sundsvall, så lite överraskad blev jag när jag såg slutresultatet. Nu kan jag som sagt var inte uttala mig om hur det såg ut i period 3, men i de två första perioderna slogs jag av två saker vad gäller Hudiksvalls spel.
1. Hur trygga de är i sin defensiv. Sundsvall var det spelförande laget och skapade en hel del målchanser, men Hudiksvall drabbades aldrig av någon panik utan behöll strukturen och var på så sätt ändå med i matchen.
2. Hur lite de imponerar i offensiven. Missförstå mig rätt, de är ett bra lag, men jämför man med tidigare årgångar av Hudiksvall är laget så här långt en mycket blek kopia vad gäller det offensiva spelet. Tidigare årgångar har det känts som en ostoppbar tidvattenvåg när Hudiksvall kommit till anfall. De har sköljt över motståndarna i våg efter våg och anfallen har kunna pågå i många minuter med flera vassa målchanser innan motståndarna till slut lyckats rensa pucken. I år så är anfallen så korta, och det är betydligt glesare med målchanser. Det där riktiga flytet i anfallsspelet där passningarna gått som ett snöre fram och tillbaka till mer eller mindre öppna mål förekommer inte längre. Nu gör man istället de flesta målen på spelvändningar, inte efter etablerat anfallsspel. Så är känslan i alla fall.
***
Till sist: Tyringe har ”skrivit en avsiktsförklaring” med Gustav Berling. Där har man verkligen en spets, om nu klubbens supportrar öppnar upp sina plånböcker.
Foto: Halland i fokus
