Stort grattis till IF Troja-Ljungby till det allsvenska avancemanget. Klubben som haft sina svackor under säsongen, visade att de var som bäst när det gällde som mest. Som vanligt höll jag på att skriva.
Ja det var inget snack om saken egentligen. Troja var ett nummer större än Hudiksvall i stora delar av matchen. Man var större och starkare, man spelade ett mer resolut försvarsspel och kunde bygga längre anfall i Hudiksvalls zon. Man hade lättare att komma till lägen och hade dessutom ett powerplay som växt fram under slutspelet till att bli ett riktigt matchvinnarvapen. Det stundtals så uddlösa Troja har växt ut till en offensiv maskin som Hudiksvall inte förmådde värja sig emot.
Det är fascinerande hur vissa lag har en förmåga att vara som bäst när det gäller som mest. Det är långt ifrån samma lag som nu går upp som gjort det tidigare för Troja, även om Daniel ”Trucken” Karlsson givetvis varit en del av det. Men har Troja chansen när det drar ihop sig, då tar de den. Ta förra avancemanget som exempel, då var de länge ett lag som knappt var med i toppdiskussionen, men när de sista matcherna för säsongen skulle spelas så fick de en hysterisk formtopp och gick hela vägen. Troja är verkligen vinnare. Det sägs att sånt kan sitta i väggarna, och fan vet om det inte stämmer i Trojas fall…
På samma sätt så verkar det sitta i vägarna med att Hudiksvall viker ner sig när allting ställs på sin spets. Här hade man chansen att på hemmaplan inför en kokande arena ÄNTLIGEN ta klivet. Men det blev som vanligt, en torsk i vinna- eller försvinna-matchen. Det är fjärde säsongen i rad nu som man snubbla på mållinjen, i flera fall har man inte levererat när det ställs på sin spets. Man har haft spelarna för att lyckas, men det räcker inte hela vägen fram ändå.
Vad väntar nu? Ja för Trojas del så får man givetvis fira avancemanget ordentligt först. Men sedan måste man sätta sig och bygga ett lag som behöver vässas ordentligt. För det ÄR ett stort steg upp till allsvenskan, och man kan inte förvänta sig att kunna hålla en sån formtopp som man haft på slutet över en hel allsvensk säsong. Nu kunde man bygga självförtroende med lite enklare motstånd inledningsvis i slutspelet, och då bygga en framgångskänsla som man sedan kunde spinna på. Så många enkla matcher att bygga självförtroende på lär man inte få i allsvenskan. Där håller det inte att vara humörspelare, där måste man komma till jobbet varje dag. Det ska bli spännande att se hur Jens Gustavsson tänker kring sitt lagbygge för den kommande ALLSVENSKA säsongen!
För Hudiksvalls del vill det till att gå tillbaka till ritbordet igen. Man har ett grymt skickligt och bra lag, men jag tycker det syntes att man saknade tyngden och fysiken som krävs för att räcka hela vägen. Den där murbräckan som kan orka ta sig in på mål, och som kan krypa under skinnet på motståndarna. Som det är nu så blir man lite för bekväma att möta. Man spelar fin ishockey, men saknar den där spelaren som kan göra skitmålen med. Det är lite emot Lars ”Lillis” Lövbloms lagbyggesstrategi, men jag tror att det är det som kommer krävas om man vill gå hela vägen.
