Jag har haft tur. Jag har fått gå på alla matcher som en av åtta utvalda i vinter. Utvalda för att få någon form av stämning på matcherna och för webbsändningarna. Och visst har vi gjort så gott vi kunnat. Vi har fått många berömmande ord om att vi låtit som betydligt fler än åtta och att vi lyft ”nerven” och stämningen en hel del.
Men samtidigt så är vi realister. Vi KAN inte låta som en fullsatt hall. Vi kan gapa lungorna ur oss (och det har vi!), men det går inte ens att jämföra med när 1500-2000 rusiga hemmasupportrar hejar fram laget i en slutspelsmatch. Det där avgrundsvrålet när pucken går i mål, det där kollektiva sucket när en målchans missas. Ljudet av många hundra par händer som taktfast klappar med i ”Hela hallen”. Hetsen när domaren gör ett misstag igen…
Men det är så mycket mer än ljudet. Det är stämningen när man får kryssa sig fram i gångar som är alldeles för trånga när det är mycket folk. Det är att få tjöta hockey med dom där man bara springer på i ishallen. ”Visst är han för j-a bra idag?!” eller ”Hur kunde han missa där?!”, eller ”Detta tar vi!”. Att få känna lukten av hockeyburgarna. Att se småungarna sitta och titta på storögt när idolerna spelar. Att få åka på bortamatcher och bara nörda hockey i ett antal timmar tillsammans med andra hockeytokar. Att få vara en del av något större, något som går utanför en själv. Att hängivet tillsammans med andra jobba mot ett gemensamt mål, en gemensam dröm.
Visst visste jag att jag saknat allt det. Men det var egentligen inte förrän jag satt och tittade på dagens presskonferens där regeringen berättade att från och med i september så släpps det in full publik i arenorna igen, som jag insåg hur mycket. Från ingenstans så kom lyckotårarna. Dom fullkomligt sprutade ur ögonen, ren ohämmad glädje! Äntligen får vi uppleva det mäktiga rytandet av en fullsatt hall som jublar efter en seger. Äntligen får vi se spelare som kommer lägga den där extra procenten bara för att han har hundratals, tusentals, med fanatiska anhängare bara några meter bort som han inte kan svika. Äntligen får vi känna adrenalinet när man står sida vid sida med andra som älskar samma sak, som ohämmat bara vrålar ut sin glädje, frustration och kärlek till laget i ens hjärta. Äntligen är hockey på riktigt igen! Idag jublar jag, i höst jublar VI!
