Jag älskar hockey, speciellt hockeyettan, och jag följer den så mycket jag kan. Därför så bänkade jag mig med förväntan framför matchen Kalmar-Tyringe som spelades ikväll. Men ska sanningen fram så orkade jag inte ens se hela tiden, det var för oengagerande.
Det kan givetvis ha spelat in att matchen verkade spelas inför tomma läktare, för det var i alla fall ingen ljudkuliss från publiken. Iofs kanske det var det första 10 minuterna för då hörde man ingenting mer än en ljudslinga som snurrade så där 489 gånger. Men efter så var det så gott som knäpptyst, inte ens målen frambringade några högre ljuddecibeller. För mål fick vi se, sex stycken, så ur den aspekten borde den inte vara sämre än någon annan match. Nej det var inte på grund av bristande ljudkuliss eller mål, det som saknades var det allra viktigaste: Spänningen!
För visst förväntar man sig i alla fall en riktig kamp när två lag i den hypade söderettan möts, den som sägs vara den jämnaste hockeyettanserien. Men detta var ingen kamp, det var en överkörning av Kalmar, trots att de inte verkade trampa gasen i botten. Tyringe hade ingenting att sätta emot, 22-4 i skott och 2-0 i mål bara i period ett var inte missvisande. Efter det så slog Kalmar av på tempot än mer, men hade ändå inga problem att både nolla Tyringe och göra fyra mål till framåt för egen del. Mycket på grund av bjudningar från Tyringeförsvaret: dribblingar framför eget mål, felpass och tappade puckar i fel lägen gav Kalmars anfallare gratislägen som de naturligtvis tog tillvara på.
Kalmar imponerade. De behövde inte gå 100%, men de tog i så mycket som krävdes och hade inga problem att ro hem tre poäng. En dag på jobbet som inte alltid är så enkelt, Nybro förlorade ju till exempel sin match mot Tyringe.
Tyringe saknade för tredje matchen i rad Adam Ingvarsson, den som är tänkt att leda laget. Han hade verkligen behövts idag.
